Rapporter om en lavinartad ökning av psykisk ohälsa bland unga avlöser varandra i media. Att ta del av detta kan kännas hopplöst, och ibland känns det också hopplöst att vara ung. Till vuxenvärlden vill jag därför säga – ni behöver inte göra det så svårt.

När jag som yngre utvecklade ett dåligt mående tog det lång tid innan jag förstod varför eller kunde uttrycka det. Jag kunde inte heller prata om vad det var jag faktiskt kände, för det visste jag inte. Att utan vägledning själv försöka förstå vad jag kände och varför blev en grogrund för destruktivitet. Jag visste varken att jag behövde eller att jag hade möjlighet att söka stöd. En deltagare i en av Tilias referensgrupper uttryckte en gång: ”Har jag inte ord för det kan jag inte prata om det, och därmed inte heller be om hjälp”, och för mig känns varje ord bekant.

Dagens insatser riktas främst mot sjukvården, i ett system där hjälp i första hand ges till den som mår sämst. Med all rätt. Dock önskar många av oss unga möjlighet att få hjälp innan den typen av insatser krävs, men i stället lämnas vi ensamma i att försöka förstå och navigera i det vi upplever.

Vi unga behöver ett samhälle där det är möjligt att få kunskap, verktyg och stöd även för den som mår bra, för att inte utveckla ohälsa senare. Den informationsbrist som vi upplever när det gäller psykisk hälsa kan få konsekvenser i form av att vi inte söker stöd förrän läget är av mer akut karaktär.

Att inkludera psykisk hälsa på skolschemat där det lärs ut hur du kan stärka din psykiska hälsa och var du kan söka stöd och hjälp skulle i bästa fall förhindra ohälsa, men åtminstone bidra till att unga söker stöd i tid och därmed inte lämnas ensamma att själva söka förståelse eller hantera det som pågår.

I mötet med samhällets stöd- och hjälpinsatser samt samhällets beslutande organ vill vi unga inte ha något annat än våra grundläggande behov tillgodosedda. Vi vill bli hörda, sedda och få möjlighet att vara delaktiga. Vi vill förstå de känslor som skapar de upplevda symptomen. Att tidigt i skolan inkludera denna kunskap skulle alltså kunna leda till att känslorna inte utvecklas till symptom på psykisk ohälsa; får vi prata om det tidigt behöver det inte bli så stort sen.

Det är dock vuxnas ansvar att skapa den miljö som vi efterfrågar för att detta ska vara möjligt. Att som vuxen ansvarsfullt och lyhört lyssna gäller inte enbart unga som mår dåligt, det gäller även unga som mår bra. Förebyggande insatser är av största vikt för att bryta den trend vi ser i statistiken i dag.

Förändringar som dessa skulle minska mänskligt lidande, men också ekonomiska kostnader. Jag, tillsammans med andra unga, efterfrågar ett samhälle där vuxna och beslutsfattare formar lösningar för unga tillsammans med unga. Det behöver inte vara så svårt. Det handlar om att lyssna och att agera. Att i all välmening skapa lösningar enbart efter tron på vad unga behöver riskerar att bli slöseri med tid och resurser.

Text: Ida Åström, volontär på Tilia